Markus Larsson om kvällen då Marie gjorde det omöjliga

Det var inte den största eller bästa konserten som Marie ­Fredriksson gjorde.
Men spelningen med Roxette
i Sundsvall hösten 2010 kan ha varit hennes viktigaste.
Hon sjöng för sitt liv den ­kvällen.

text Markus Larsson

Var ska man börja när det handlar om en låtskrivare och artist, sångerska och popstjärna som var en bärande vägg i svenska pop- och rockhistorien?
Hur underligt det än låter: i Medelpad.

2010 skulle Roxette göra livecomeback. Turnén hade premiär på Norrporten arena i Sundsvall.

Med tanke på vad Marie Fredriksson hade gått igenom, hjärntumören och den långa ­rehabiliteringen efteråt, var det få som trodde att hon skulle stå på en scen igen bredvid Per Gessle. Hur skulle det låta? ­Klarade hon ens av att uppträda ordentligt längre? Var det här verkligen en bra idé? Hur skulle man över huvud taget kunna ­recensera en konsert som handlade om något större än underhållning och gula plus?

När Marie gjorde entré till ”Dressed for success” kändes det som att hela arenan höll tummarna och applåderade med andan i halsen.

Det var inte samma sak som förut. Hur skulle det kunna vara det? Det var en annan Marie Fredriksson som stod på scenen. Rösten orkade inte upp till de högsta oktaverna och vid flera tillfällen behövde hon vila. Per Gessle fick ta hand om en stor del av showen och bandet klev fram när Fredriksson tog två steg tillbaka och ställde sig i bakgrunden.

När Marie inte nådde riktigt ända fram i ”It must have been love” och ”Listen to your heart” tog publiken över och hjälpte till. Det lät som om de höll ­Fredriksson i handen genom hela konserten. Och de släppte inte taget efter sista extranumret, en akustisk version av ”Church of your heart”.
Jublet och applåderna nådde röda nivåer. Marie Fredriksson kunde bara stå och le. Hon såg lättad och blyg ut när hon sträckte upp en knuten näve i luften.

Hon var inte sin sjukdom. Inget skulle hindra henne från att fortsätta vara artist. Att få uppträda igen på en scen gav henne syre, energi och liv. Hon hade inget att bevisa, men i Sundsvall 2010 bevisade hon mer än vad någon kunde begära av henne.

I dag är det lätt glömma att det var Marie Fredriksson som hade en rejäl och framgångsrik solokarriär när Roxette bildades och inte Per Gessle. Som soloartist knöt hon röda trådar mellan vemodet i svenska vis- och folk­melodier och modern radiopop. ”Ännu doftar kärlek” är exempelvis en fulländad powerballad.

Rösten var ett av Sveriges ­finaste instrument, en flyg­biljett som med tiden skulle ta Gessles melodier till utlands­terminalen på Arlanda och ut
i världen. Utan den skulle Roxette aldrig ha landat fyra singlar på amerikanska Billboard­listans förstaplats. Den gav musiken och texterna ett större djup, ett häftigare temperament, en större själ och en melankoli som skar rakt genom radiokanalernas skval.

Fredriksson hade dessutom en stil när Roxette slog igenom som gick i perfekt harmoni med musiken. Jämfört med hur svenska mainstream-artister brukade se ut på den tiden var hennes kortklippta hår och tuffa skinnjackor en stilettkniv bland en klase med morötter.

Andra hade visat vägen tidigare, men det var Marie Fredriksson och Roxette lade asfalten för det omtalade svenska popundret som hände senare. Det gick att lyckas i USA och världen trots att man kom från Östra Ljungby i Skåne. Innan henne verkade det i princip vara omöjligt, efteråt har den långa resan från landet till popmusikens världscentrum nästan visat sig vara en förutsättning.

Roxette fortsatte att turnera i flera år efter konserten i Sundsvall, men när jag såg dem i Kalmar fem år senare hade luften och gnistan lämnat Fredriksson. Dagarna på scenen var räknade.

Låttiteln ”Things will never be the same” kändes talande redan då.

Nu är det ett faktum.