She’s got the look
När Roxette debuterade var Marie Fredriksson den stora stjärnan av de två. Hennes sånger på svenska berörde många.
Skulle hon pausa solokarriären för att satsa internationellt med Per Gessle?
text Jens Peterson
Vi vet hur det gick. Hon blev en världsstjärna som hyllades på flera kontinenter. Hon kommer att sörjas i många länder. En röst vi aldrig glömmer.
När hon fick en livshotande sjukdom blev musiken en väg som fick henne att må bättre. Marie Fredrikssons musik fick många av oss att må bättre.
Hon fortsatte sin närkontakt med publiken här hemma. Växelbruket mellan svenska och engelska var en av sakerna Per Gessle och Marie Fredriksson hade gemensamt. Båda formades av 1960-talets musikvåg, och 1970-talets singer-songwriters. De var olika, men hittade också gemensamma favoriter som Joni Mitchell, The Monkees, Small Faces.
De gjorde varandra bättre. När Per Gessle fick skriva låtar som Marie Fredriksson skulle sjunga fick han en större palett att jobba med. Och sångerna han skrev förlöste något i hennes röst. Den soul hon älskat som ung.
Som all bra musik var det en blandning. Marie Fredriksson fick intryck från många håll, som formade henne till en av våra största sångerskor.
Sånger som ”Ännu doftar kärlek”, ”Den sjunde vågen” och ”Ett hus vid havet”. Hon skrev det fina temat till tv-serien ”Sparvöga” 1989 och hon skrev sånger till Colin Nutleys film ”Sånt är livet” 1996, bland annat den starka ”Tro”.
Tro. Och musik. Två saker som gav henne kraft under de svåra åren i början av 2000-talet.
Jag hörde henne först på scen i Halmstad. Då var både Per Gessle och Marie Fredriksson del i en myllrande musikscen med många grupper som bytte namn och medlemmar. Det var i svallvågen efter punken; band som Sex Pistols och The Clash fick många att starta egna band även om det inte alls lät som punk.
Marie sjöng i bandet Strul, både egna låtar och evigt gröna sånger som ”Summertime”. Varken hon eller Per Gessle hade ännu gett ut någon skiva. Men genombrottet för Gyllene Tider kom i slutet av 1970-talet och strålkastarna från Stockholm letade efter fler begåvningar från Halland.
Marie Fredriksson gjorde skivor med Strul och senare med MaMas Barn.
Hon var också en del av teaterscenen i Halmstad och jag såg henne i föreställningar skapade av lokala entusiasten Maggan Ek. De hette saker som ”Attraktiva attityder” och ”Flashback”. Till föreställningen ”Trollet i underjorden” gjorde Marie Fredriksson musiken och spelade rollen som trollmor.
I ”Attraktiva attityder” sjöng hon evigt gröna ”As time goes by”. Det gjorde att hon fick erbjudande om att sjunga med Nizzan Jazzband. Tolka låtar hon lyssnat på under sin uppväxt och tiden på Svalövs folkhögskola. Barndomen beskrev hon som lycklig. Där fanns mycket musik. Hennes pappa sjöng och spelade, tillsammans med systrarna uppträdde Marie tidigt och kände att hon hade en speciell röst. Då var hon Gun-Marie, som också kallades Gunsan och Majsan. Senare valde hon att kalla sig Marie.
När hon var sju år dog hennes storasyster Anna-Lisa i en trafikolycka. Sorgen förändrade familjen. Musiken blev en tröst, som så många gånger för Marie Fredriksson.
Teatern fanns också tidigt i hennes liv. Marie Fredriksson kom med som statist när Skånska teatern i Landskrona satte upp ”Maria från Borstahusen” 1977, med Peter Oskarsson som regissör och Peter Haber i rollistan.
Det ledde till hennes första stockholmsbesök när pjäsen turnerade och spelade på Södra teatern i Stockholm. Marie hade en replik, ”Du får inte resa!”. I Stockholm var Olof Palme på premiären och hälsade på bakom scen efteråt.
Under åren i Halmstad höll hon på med både teater och musik, och försörjde sig bland annat som servitris.
Första gången Per Gessle och Marie Fredriksson sjöng tillksammans på skiva var under namnet Gyllene Tider. På låten ”Ingenting av vad du behöver”, som var julsingel för tidningen Schlager 1981, hördes deras röster tillsammans.
Under 1980-talets mitt blev Marie Fredriksson en allt större artist i Sverige, medan Per Gessles stjärnljus mattades när Gyllene Tider tystnade.
Marie Fredriksson blev soloartist och flyttade till Stockholm.
Hon arbetade tillsammans med låtskrivaren Lasse Lindbom, som också var producent åt Gyllene Tider och Ulf Lundell. De skrev låtar ihop och med solodebutalbumet ”Het vind” 1984 fick hon ett litet genombrott.
Under 1980-talets mitt blev Marie Fredriksson en allt större artist i Sverige, medan Per Gessles stjärnljus mattades när Gyllene Tider tystnade. Han försökte hitta ett framtida liv som låtskrivare åt andra.
De gjorde saker tillsammans. Uppträdde akustiskt med Lasse Lindbom på ANC-galan 1985. Roxette formades. Det blev ”Badrock” och turnén ”Rock runt riket” 1987. Marie Fredriksson sjöng på hyllningsskivan ”Den flygande holländaren” som tolkade Cornelis Vreeswijk, och en liknande samling ägnad Evert Taube.
Hon vann folkets kärlek. Hon fick Aftonbladets pris Rockbjörnen som bästa kvinnliga artist fyra år i rad, med start 1986. Hennes ”Efter stormen” blev årets svenska album 1987.
Men hon hade också egna idoler. 1988 kom kanadensiska artisten Lisa Dalbello till Stockholm, Marie Fredriksson ville träffa henne tillsammans med mig.
”Det första jag reagerade på var din röst, sa Marie Fredriksson till Dalbello. ”Jag fick en chock av ”Womanfoursays”. Jag älskade skivan, den var så nyskapande.”
De hade gemensamma erfarenheter av att jobba solo och med andra.
”Det har tagit lång tid för mig att våga, och det är först det senaste året som jag varit riktigt mig själv. Nu kan jag säga vad jag vill, göra vad jag vill”.
Det här var i februari 1988. Några veckor senare gick Marie Fredriksson och Per Gessle in i studion och kom ut med ”Look sharp!”. Albumet med ”The look” blev deras biljett ut i världen.
1989 fick de sin första listetta i USA. De hade en succeturné i Sverige, och när de hade konserter på slottsruinen i Borgholm spelade de också in en spektakulär video till ”Listen to your heart”. De var med och invigde Globen.
1990-talet blev fortsatt framgångsrikt för Marie Fredriksson. Hon och Micke Bolyos gifte sig 1994 och fick två barn, Josefin och Oscar. Hon gjorde musik på svenska. Roxette fortsatte sin segerresa runt världen.
Allt förändrades den 11 september 2002. Efter en joggingtur mådde Marie Fredriksson dåligt och föll så illa i hemmet att hon slog i huvudet. När läkarna undersökte henne upptäcktes en hjärntumör.
Läkare gav besked att hon förmodligen skulle ha som mest ett år kvar att leva. Hon överlevde cancern, men sjukdomen och operationerna gav svåra skador och det blev många tunga år.
2015 gav Marie Fredriksson ut självbiografin ”Kärleken till livet” tillsammans med Helena von Zweigbergk. Där skriver hon om sjukdomen och följderna:
Jag tappade helt min identitet. Blev en cancer. Det blev allt jag var. Jag hatade varje sekund av det.
Ensamheten jag kände var oändlig och samtidigt ville jag inte träffa en enda människa. Ingenting gick ihop och jag slets mellan ytterligheterna.”
Hon och hennes man träffade en präst och fick frågor om hur hon ville ha sin begravning.
Marie Fredriksson blev bättre, men med stora förändringar. Hon kunde inte läsa och fick problem med närminnet.
Musiken fanns kvar. Och konsten. Hon spelade in albumet ”The change” som kom 2004, och ställde ut sina konstverk.
Gjorde ett album där hon sjöng andras sånger, ”Min bäste vän”.
År för år blev hon bättre.
Av musiken. Av att sjunga.
Av kärleken från publiken.
Sommaren 2010 gjorde Roxette den första långa konserten efter Maries tillfrisknande. En fullpackad klubb på hotell Tylösand. Efteråt sa Marie Fredrikssons man Mikael Bolyos med tårar i ögonen.
– Det är ett mirakel.
De nära hade sett en otrolig förändring från den svåraste tiden. Återkomsten skedde i etapper. Hösten 2008 var hon med i turnén ”Stjärnklart” och sjöng några sånger varje kväll. Hon älskade upplevelsen och mötet med publiken.
Det ledde till att Roxette vågade pröva ”Night of the proms”, en turné hösten 2009 där de gjorde en handfull nummer som del i en helkväll med symfoniorkester. Marie blev starkare för varje konsert.
Vilket ledde till att Per Gessle skrev nya sånger, som delvis spelades in under turnén i Tyskland. Albumet ”Charm school” följdes av en årslång världsturné.
Hon gjorde också ett nytt soloalbum, ”Nu” 2013, som följdes av en turné.
2017, på 59-årsdagen, gav hon ut ny musik, ”Alone again”, inspirerad av den jazz hon lyssnade på som ung.
Under den försiktiga återkomsten med ”Stjärnklart” i december 2008 behövde Marie stöd när hon sakta gick på scen. Hon sjöng sittande. Några år senare kunde hon dansa lätt när hon sjöng.
På scen. Inför tusentals människor. Där fanns hennes minnen. Det var fantastiskt att se henne växa sig starkare i mötet med alla fans från hela världen som älskade hennes musik. Världsturnéerna under hennes comeback underströk hur älskad hon var. Fans från andra länder lärde sig svenska för att kunna följa hennes sånger. Det kommer att falla tårar på många språk nu.
Hon slutade turnera av hälsoskäl. I sin bok ”Kärleken till livet” avslutar hon med att berätta hur viktigt det är att kunna uttrycka sig. Berätta om sina känslor och tankar. Hitta en annan röst när den man haft inte orkar mer.
Andra människor kan ta för givet att kunna skriva hyfsat och rätt och förstå vad de har skrivit.
Men för mig är det den största lyckan på jorden när jag får till det på ett papper.
Att uttrycka sig på det sätt man kan är så mycket viktigare än allt annat. Det och att kunna upprätthålla kärleken till livet, vad man än råkar ut för och vad som än blev ens öde.
