C’mon join the joyride

Internationella listettor, världsturnéer och ­oförglömliga låtar.
Det som hände kan kännas som en själv­klarhet.
I själva verket var ­Roxettes väg till succé en lång kedja av osannolika händelser.

text Joni Nykänen

I mitten av 1980-talet föddes en svensk musik­export som har levt vidare i decennier. Succélåtarna bara finns där.
Men det var inte självklart.

1986 gick Marie Fredrikssons karriär på högvarv. Hon sålde platina och gjorde hitlåtar som ”Sparvöga”, ”Ännu doftar kärlek”, ”Den sjunde vågen” och ”Efter stormen”.

Samtidigt hade Per Gessle styrt om sin karriär till att försöka sig på något Ulf Lundell-aktigt som inte fick fäste hos publiken.

Att Marie Fredriksson skulle nappa på högriskprojektet med honom som var riktat mot utlandet var långt ifrån självklart. EMI:s producent Lasse Lindbom, som också var Fredrikssons sambo vid den tiden, såg det som en onödig risk. Kjell Andersson som styrde bolagets musikaliska profil höll med honom. Och att ­Gessle hade potentialen att skriva internationella ­hitlåtar hade han inte ­heller bevisat än.

När Gyllene upplöstes ville Kjell Andersson dra in mig i Lundell-facket och därför lät mina första ­plattor som de gjorde. Jag var inte tillräckligt bra för att slåss med Lundell och Plura. Per Gessle om den tidiga solokarriären.

– När jag lämnat Gyllene Tider hade jag två tuffa år och var rejält vilsen, sa Gessle i en intervju med Aftonbladet 2006.

På soloplattorna ”Per Gessle” (1983) och ”Scener” (1985) valde han en annan väg, som han inte ens själv var särskilt nöjd med.

– När Gyllene upplöstes ville Kjell Andersson dra in mig i Lundell-facket och därför lät mina första ­plattor som de gjorde. Jag var inte tillräckligt bra för att slåss med Lundell och Plura. Efter det ville jag tillbaka till popvärlden. Till det jag var bäst på, sa han i intervjun.

Han började laborera med poplåtar igen. Tanken var att ge bort några låtar till Pernilla Wahlgren som just hade slagit igenom med ”Piccadilly circus”.

När Gessle fick frågan att skriva en singel åt henne tackade han ja.

Karriären gick uppenbart svajigt. Han tog gig som att vara textförfattare åt Lena Philipsson.

– Till allt annat som rörde sig, en massa jävla skräp, usch!

Att Marie Fredriksson skulle satsa på en utlandskarriär var långt ifrån självklart. ”Det var väldigt tungt. Alla ville att jag skulle jobba vidare på svenska”, sa hon i en intervju 2006. Foto: TORBJÖRN EKEBACKE

 

Låten ”Svarta glas” ­skulle bli en Pernilla Wahlgren-låt. Men projektet ­utvecklades till något annat när EMI-höjdaren Roffe Nygren hörde Pers inspelning. Han tyckte att låten höll internationell klass.

Hans åsikt var att Per och Marie skulle sjunga in låten. Roxette-namnet hämtades från en låt av rockbandet Dr Feelgood. Snart skulle hela världen känna till Roxette från ­Sverige.

Våra ansikten var inte ens på omslaget. Tanken var att en flopp inte skulle fucka upp Maries karriär. Vad det skulle innebära för mig spelade liksom ingen roll. Jag hade ingen karriär att fucka upp. Per Gessle om lanseringen av ”Neverending love”.

”Svarta glas” blev ­”Neverending love”. Eftersom det fanns en ambi­valens hos skivbolaget så gick man inte ut med full kraft i lanseringen.

– Våra ansikten var inte ens på omslaget. Tanken var att en flopp inte skulle fucka upp Maries karriär. Vad det skulle innebära för mig spelade liksom ingen roll. Jag hade ingen karriär att fucka upp. Det fanns en grupp människor som bevakade Maries svenska position, till exempel ­Kjelle Andersson och Lasse Lindbom, och de tyckte inte att hon skulle ge sig in i Roxette, sa Per Gessle till Aftonbladet.

Men det fanns drivande krafter som Roffe Nygren – och Marie Fredriksson själv – som såg till att ­projektet rörde sig framåt.

– Jag fick inget stöd från någon. Det var väldigt tungt. Alla ville att jag skulle jobba vidare på svenska. Det blev extra r­örigt i och med att jag var ihop med Lasse. Men jag kände inom mig: Det här måste jag göra, sa Marie Fredriksson då.

Per har förklarat hur ­drivande Marie var i projektet.

– Jag hade aldrig vågat ta initiativet till att vi skulle slå oss samman. Det var otänkbart att ens tänka tanken.

Låten ”Neverending love” hette ursprungligen ”Svarta glas” och var tänkt att spelas in av Pernilla Wahlgren. Men efter att en höjdare på skivbolaget EMI hyllat den blev den i stället startskottet för succésagan Roxette. Foto: PETER KNOPP och AFTONBLADETS ARKIV

”Neverending love” blev en framgång i Sverige och debutplattan ”Pearls of passion” kom redan 1987. Motown-pastischen ”Soul deep” visade också att det fanns potential till låtar som funkade på dans­golvet.

– Lasse Lindbom, som hade producerat alla ­Gyllene-plattorna, sa att felet med mina låtar var att de inte gick att göra ­dansanta. Sen kom Clarence Öfverman in (Roxettes producent) och vände upp och ner på hela min värld. Om mina låtar kunde svänga fanns inga gränser för hur långt vi kunde ta det här, säger Per Gessle.

Uppföljaren ”Look sharp!”, från 1988, var en succé men till en början bara i Sverige.

I love this song! It’s so ­fantastic! ”Pretty woman”-regissören Garry Marshall reagerar på ”It must have been love”.

Men när en amerikansk utbytesstudent vid namn Dean Cushman åkte hem till Minneapolis under ett lov gick han till radio­stationen KDWB med ”Look sharp!” och bad dem spela ”The look” så ­började det hända grejer.
Några veckor senare spelades låten över hela USA. 1989 visade det sig att Roxette gjort det som Björn Skifs och ABBA ­tidigare klarat av. Det var att inta förstaplatsen på Billboards singellista.

– Jag var chockad, fattade noll. Roxette-konceptet byggde på mina pop­melodier i par med Maries röst och här låg vi etta med en låt där JAG sjöng. En låt vi själva inte ens valt att ge ut som singel. Men ­genombrottet hade kanske kommit i alla fall. Chefen på EMI i Europa hade utsett oss till ett prioritetsband och våren 1989 var en internationell satsning på gång, när allting plötsligt hände borta i USA, säger Gessle i intervjun.

”Listen to your heart” blev en ny listetta. Den hade ursprungligen skrivits som ett ironiskt skämt.

Det osannolika fortsatte. Att ”Pretty woman” (1990) skulle bli en gigantisk succé var långt ifrån en självklarhet.

– EMI hade rättigheterna till musiken och vi blev tillfrågade om vi ville vara med på soundtracket. Det kändes helt jävla meningslöst, men jag tackade ja, mest av artighet.

Marie Fredriksson på scen 1990. Foto: GUNNAR SEIJBOLD

Per Gessle fick ett telefonsamtal från ”Pretty woman”-regissören Garry Marshall som var alldeles till sig.

– Han var helt till sig: ”I love this song! It’s so ­fantastic!”. Sen sa han att han klippt om filmen så att låten fick ett eget parti utan störande dialog. Alla andra låtar i filmen var ju bara med i bakgrunden, man la knappt märke till dem.

”It must have been love” innebar Roxettes tredje USA-etta och ”Joyride” skulle bli den fjärde.

Efter över tre decennier lever Roxettes musik fortfarande.

– ”The Look” är vår bästa låt. Det är en tidlös kvalitetspoplåt. Sånt jag själv lyssnade på i ung­domen. Jag har utvecklats som låtskrivare sen dess men det betyder inte ­nödvändigtvis att man gör bättre skivor. De tidiga ­låtarna har en sprudlande, ungdomlig känsla, en hunger och glädje, säger Per Gessle.